Jag kanske kommer att låta barnslig, poetisk (?), klyschig och whatsoever i detta inlägget, men det struntar jag i. Jag vill skriva om vilka sneakers man ska ha på sig i år, vilka färger som är inne, olika designers nya kollektioner och jag vill också spela in videos där jag berättar om min Beauty Saviours. Men jag kan inte, det känns så meningslöst. Allt känns så jävla meningslöst och jag vet inte varför? Jag menar inte att jag är deppig, utan att allt spelar så liten roll. Allt förutom mina vänner, Teo och min familj spelar ingen roll. Jag kan inte undgå, och varför vet jag inte, allt lidande i världen. Jag tar åt mig helt ofattbart mycket, av andra personers lidande. Jag får så ont i magen när jag läser om palliativ vård, begravningar, dödsbäddar, änklingar. Jag kan inte ta in det? Jag börjar gråta direkt om jag läser om en person som dött, eller kollar filmer om det. Jag har ont, jag får ont. Och det med skam. Jag känner: jag har inte rätt att vara ledsen eller ha ont. Det är inte jag som är sjuk, inte min man som dött, eller mina barn som vårdas på Lilla Estragården i Nacka. Jag har ett helt underbart liv, och de flesta av människorna i min närhet lever. Jag borde vara glad? Vad är det man säger; man ska inte ropa varg i onödan.
Jag kan inte stå ut med tanken på att jag nångång går på en begravning där det är en jag känt i hela mitt liv som ligger i kistan. Jag får panik av den tanken? Jag är så besatt av att de i min närhet ska kunna leva så länge som möjligt, om Linnéa exempelvis skulle äta dåligt, då tänker jag att nej hon måste äta ordentligt, alltid äta ordentligt. Och detta är ingenting jag nånsin berättat. Samma gäller rökning, ser jag nån av mina extra nära röka då knyter det sig så jävla hårt i min mage. Jag blir arg och impulsiv och ofta bryter cigaretten vilket ofta leder till missnöje. Min farmor dog i lungcancer, jag kunde inte hindra henne från att ta hennes första cigarett, eller den andra, eller den hundrade. Jag kunde heller inte stoppa när sjukdomen åt upp henne. Lungcancer är en allvarligare cancer. Och det känns så fånigt, feströka herregud? Men det tänder till inom mig och jag reagerar så. Jag blir förbannad, jag blir orolig och jag blir så ledsen. Rökning har estat sig fast i mitt huvud. När min kusin rökte lite titt som tätt när jag var yngre reagerade jag likadant. Kommer jag nånsin släppa det? Eller kommer tanken om att jag inte kunde rädda farmor, men kan rädda alla andra sitta så fastgjutat i mig att jag aldrig släpper det?
Jag kan inte stå ut med tanken på att jag nångång går på en begravning där det är en jag känt i hela mitt liv som ligger i kistan. Jag får panik av den tanken? Jag är så besatt av att de i min närhet ska kunna leva så länge som möjligt, om Linnéa exempelvis skulle äta dåligt, då tänker jag att nej hon måste äta ordentligt, alltid äta ordentligt. Och detta är ingenting jag nånsin berättat. Samma gäller rökning, ser jag nån av mina extra nära röka då knyter det sig så jävla hårt i min mage. Jag blir arg och impulsiv och ofta bryter cigaretten vilket ofta leder till missnöje. Min farmor dog i lungcancer, jag kunde inte hindra henne från att ta hennes första cigarett, eller den andra, eller den hundrade. Jag kunde heller inte stoppa när sjukdomen åt upp henne. Lungcancer är en allvarligare cancer. Och det känns så fånigt, feströka herregud? Men det tänder till inom mig och jag reagerar så. Jag blir förbannad, jag blir orolig och jag blir så ledsen. Rökning har estat sig fast i mitt huvud. När min kusin rökte lite titt som tätt när jag var yngre reagerade jag likadant. Kommer jag nånsin släppa det? Eller kommer tanken om att jag inte kunde rädda farmor, men kan rädda alla andra sitta så fastgjutat i mig att jag aldrig släpper det?
Jag har problem med att hantera känslor och jag har problem med att vara glad och uppskatta det jag har. När jag är glad så ibland tänker jag på det sorgsna och blir så rädd att jag ska uppleva det igen. Det är inte alla i vår ålder som upplevt riktigt obehagliga känslor, än, men jag har det. Jag kan inte påstå att jag har upplevt de allra värsta, men jag har upplevt smärta. Jag kan inte släppa att min farmor dog, så pass ung, utan att jag lärde känna henne, nu flera år efter. Därför är jag så rädd hur jag skulle bli om något liknande hände mig nu. För jag kan inte hantera känslor, inte de sorgsna. Det slår över på mig.
"Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himeln så oskyldigt blå" hördes tonerna högt på både farmor och mormors begravning. Himeln är oskyldigt blå, låten jag alltid lyssnar på när jag är ledsen. Den lagar mig, samtidigt som den ger mig press i bröstkorgen, sveda i halsen och tårar längs mina kinder.
Fan, va glad jag är över mina vänner, min pojkvän, min familj. FAN, va jag är glad att jag har er. Jag är besatt av tanken att ovanstående ständigt får höra det, att jag är tacksam. För tänk den dagen antingen jag eller de ligger med livets sista andan i halsen, fattar ni hur mycket man skulle ångra det då? Jag älskar er.
Jag är verkligen så glad för mitt liv, och jag mår så bra nu, trots ovanstående text. Jag mår verkligen bra och jag älskar människorna runt om mig. Jag vill vara så tacksam, och jag försöker vara det. Jag vill inte behöva vara orolig, ledsen eller stressad. Jag vill bara må såhär bra hela tiden. Jag vill inte bli så påverkad av cigaretter, av den tanken som spökar.