Att vara lycklig

Jag tycker personligen att jag har varit med om en del i mitt så relativt korta liv. Jag har haft många perioder som präglats av smärta och brännande sorg. Det har liksom följt som en skugga efter mig, ända sen jag var liten, och en del mörkt har hänt min så fina familj och släkt. Jag har förlorat underbara människor och jag har varit nära att förlora. Jag har helt enkelt haft det lite tufft, men samtidigt hur fantastiskt som helst. Jag har en helt underbar familj som hjälpt varann under tuffa tider, och som ständigt ger mig värme och kärlek. Jag är lycklig lottad på alla sätt och vis, och det känns bra.
 
Och just nu är jag inne i ett bra flow, pepparpeppar, trots att det finns grejer jag är ledsen över och grejer som kryper fram när småtimmarna gör det. Grejer som skaver i magen. Men då har jag dessa underbara människor som hjälper mig. Det är inte bara min fantastiska familj, utan även alla vänner jag fått detta året och även vänskaper som har förbättrats markant. Linnéa, Conne, Edden och Tilda är de människor som just nu är de jag umgås mest med, och som jag får allra mest stöd av. Och om inte detta vore nog så har jag världens bästa pojkvän (med undantag ibland hehehehhosthost nyår omg) som nog hjälper mig allra mest just nu.

Att vara lycklig, fyfan va underbart det är. Alltså vänner i all ära, JAG ÄLSKAR ER. Men att ha en kille, alldeles för sig själv det är fan en grej i sig alltså. Jag och Teo har verkligen haft det skit i perioder, och det har t.om tagit slut, men just nu är vi starkare än någonsin tillsammans, och utvecklar vårt band varje dag. Låter detta supertöntigt? Jag älskar verkligen denna kille, och så många gånger som han dragit upp mig ifrån det mörka, och bara hållit om mig när smärtan sliter, och torkat mina tårar när jag inte längre kan se. När han skrattat med mig, pussat, kramat, myst, allt. Han är liksom just nu allt och lite till. Han förstår mig på ett sätt ingen annan gör och vice versa. Vi är verkligen svart och vitt, natt och dag, men samtidigt är vi så himla lika och fungerar så jävla bra ihop. Jag kan spendera timmar bara liggandes i sängen med honom och ändå njuta av det, utan att bli uttråkad. Ja fan, va varm inombords jag blir av honom. Han är värme och han är skratt, han är trygghet och han är glädje, han är kärlek och han är bästavän. Jag älskar honom. Just nu, är han min stabilitet i livet, och så fort jag känner att det svajar så hör jag av mig till honom, för då finns han där, och även om han inte alltid kan göra det stabilare så håller han min hand så jag blir mindre rädd, och just den tryggheten, den är all. Hans kyssar och hans kramar är lika värmande som de var första dagen, och det pirrar fortfarande till varje gång han säger att jag är söt och att han älskar mig. Han är fan livet ibland asså. Sen kan han vara pain in the ass, och jag kan inte bråka med någon annan på det sättet jag bråkar med honom, men det blir liksom värt det. Ever thine, ever mine, ever ours. 
 
Oavsett vad däremot, vilka vänner jag än har och hur det än ser ut på kärleks-fronten kommer jag alltid älska och avguda mina föräldrar mest av allt. Dom är allt jag är, och allt jag förväntas och hoppas att bli. Mina föräldrar är mitt liv, och jag älskar dom mer än ord någonsin kan beskriva. Dom har aldrig kvävt en dröm, inte låtit mig gå min egen väg eller dömt mig. Dom har alltid låtit mina vingar flaxa fritt hur vilse jag än må åka, för i slutändan hjälper dom mig alltid att hitta hem. Åh, jag är så varm inombords. Mina föräldrar är bäst, och jag älskar att spendera tid med dom, trots att det kanske inte sker jätteofta (mer än varje dag då alltså, hehe). Jag är i alla fall så jävla stolt över mina föräldrar och jag vet att dom är stolta över mig. Min familj är bäst, och jag älskar dom helt ofantligt mycket. ❤️