Choose your battles right

Imorgon börjar veckan med utvecklingssamtal och jag är nervös... Hmmm, suger... Jag är inte nervös för mina betyg för jag vet att jag ligger bra till i alla ämnen men jag får alltid kritik för annat. "Du tar för dig lite för mycket" "Du pratar lite för mycket" "Du måste släppa fram andra lite mer" "Ta det lugnt, stressa inte upp dig" och även fast det kanske låter töntigt så tar jag illa upp. PÅ riktigt. Jag hatar att få kritik för DEN JAG ÄR, inte för något jag gör utan för den jag är. Jag pratar mycket och säger alltid vad jag tycker, och jag släpper alltid fram andra och om dem inte vill prata- SYND FÖR DEM, då pratar jag istället. Men det fattar inte svenska skolan aka fyrkantiga, tråkiga, gråa skolan. Jag kritiserar saker som är skit i skolan just för att ingen annan gör det. Jag tar på mig allt jobb i grupparbete för att 1. det ska bli lika bra som jag kan prestera och 2. för att ingen annan gör det. Sakerna jag gör och den jag är i skolan beror inte bara på mig utan folk omkring mig också. På mina klasskamrater och på mina lärare. Ger inte min lärare det jag behöver så blir jag arg, varför ska jag göra mitt jobb om inte hen gör sitt? Värt att nämnas är kanske att jag inte gör något av lathet, jag får oftare A än C (vill absolut inte skryta men det är så det är) men jag vill att det ska fungera utöver bokstaven på pappret. Jag vill slita så mycket som behövs inte en sekund mer och om jag känner att skolan kräver för mycket då säger jag det, direkt och utan tvivel i rösten. Jag anses som kaxig och stöddig, som en som tar för sig för mycket, för mycket självfötroende? Neeeej, jag blir så trött. Jag vill må bra, alltid, och om skolan gör något som får mig att må motsatsen, då säger jag det och kämpar för att det ska ändras. Vad har det egentligen med kaxig och stöddig att göra?
 
Jag är självsäker, men mitt självförtroende är inte alltid så gott. Jag vågar bara stå för vad jag tycker men även att utrycka det, och det är den jag är. Om man inte kan det, vem är man då? En reflektion av vad klassens gemensamma åsikt är? En reflektion av ens vänners åsikter? Nej jag är mina åsikter och jag vägrar smälta in bara för att jag inte säger vad jag tycker. Tas ett ämne upp ska folk ha hört min åsikt innan ämnet sluts. Sån är jag, och jag hade inte kunnat va stolt över mig själv om jag var tvärtom. Jag blir så IRRITERAD på dem som bara "ÅÅåhåhhh, dom fattar ju ingenting, lärarna. Vi har ju asmycket, dessa läxor kommer jag aldrig hinna med!" EFTER lektionen. SÄG det till din lärare iställlet, hur annars ska hen veta vad du tycker? Ååh. Visst ska man välja sina strider, inte bråka onödigt mycket, det är jag medveten om. Men jag väljer mina stider. Och jag tar dem som jag tycker krävs. Det är sån jag var på dagis, i lågstadiet, i mellanstadiet, högstadiet och det är sån jag är nu i ettan på gymnasiet. Förhoppningsvis kommer jag även vara likadan som vuxen.
 
Så jag kan ta den skiten, att jag får kritik, att lärarna pratar om mig på personalmötena, att jag får gå till kuratorn, jag kan ta det. För jag demostrerar alltid den jag är och vad jag tycker och jag är fan så stolt över mig själv. Det sårar mig, men jag kan ta det. 
 
Så får se vad jag får höra imon och hur jag bemöter det, om jag nu får nån kritik, alltid lika intressant att se hur jag reagerar, hehe. 
Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm. Det är fan jag i ett nötskal. Alltid sitter jag på nålar redo att tjafsa och argumentera. 
 
Shit vilket lulligt inlägg, men jag kände att jag ville få detta sagt, så får vi se hur länge jag behåller detta inlägg!
 
Godnatt nu ska jag fortsätta fantasiplanera Valborg med Edden! Puss