'Cause in the end no one loses or wins

''Fortsätt vara stark, keep your head up.''
Vad egentligen menar vi med den frasen? Den som används dagligen. Jag är tveksam om den nämns hos killar, men jag vet att den gör det hos tjejer. Jag sa det till en nära vän, och hen svarade ''Jag orkar inte det längre, Ebba.'' Givetvis menade hen inte att hen var självmordbenägen eller något sådant. Men hen orkade bara inte längre vara stark. Så vad innebär det att vara stark? Är man stark om man aldrig ''faller''? Eller är man stark om man faller men orkar resa sig upp? Är man stark om man aldrig talar om det? Eller är det att visa styrka om man vågar face it och prata om det?
 
Min finfina vän berättade vad som tyngde ner hen och sa att hen inte orkade vara stark mer, och då tänkte jag ''Vad gör en stark?''. För jag menar, är det starkt att bära på det som tynger ner en och att fejkle dagarna i ända? Ja det kanske det är, den som orkar hålla inne tårarna längst vinner. Klarar du av att må dåligt veckor i streck utan att prata om det är du en självklar vinnare. Eller? Jag vet inte. Kanske är det bara dumheter? Varför ska vi gå runt med våra tunga ord när vi vet att vi har vänner som lyssnar? Det för mig är styrka, att våga inse, ''du, jag har en period nu, då jag faktiskt inte mår så bra'' då kan man kanske slänga iväg smset, till den vännen du litar på, och så hjälper den dig. 
 
Då kanske det faktiskt är så här, att man är stark när man, låt mig göra en jämförelse, håller upp föremålet så att det inte ska ramla ner från hyllan, du står på tår och mjölksyran börjar bita dig i armarna, men du är fast besluten om att den inte ska ramla ner, du står där och håller upp den, kämparkämparkämpar. Men om du anstränger dig lite till, ställer sig på yttersta tåspetsarna, tar i allt vad du är värd, kanske du lyckas lägga föremålet på hyllan, och helt plötsligt så blev det lättare. Du har inga problem mer. Nej, vänta nu, hur realistiskt är detta? Livet ger dig inte belöningar för att vara duktig. Problem kommer inte försvinna om du är stark själv. Men om du istället ropar på en vän, så kan hen stå där med dig, så ni tillsammans kan stå och hålla upp föremålet, då kommer det att bli lättare. Den kommer inte försvinna, men dem kommer att väga mindre. Kanske kommer du gråta av utmattningen, orättvisan, smärtan, olyckligheten, irritationen ändå, kanske du redan gråtit färdigt, kanske inte. Men ta då en paus, låt din vän hålla problemet en liten stund och gråt, lätta lite på trycket, släpp lite på tyglarna, för att sen borsta av knäna och kämpa vidare. Vänner är gjorda för att hjälpa till. 
 
Du är inte svag om du gråter, det är viktigt att komma ihåg, att gråta kan vara skönt.
 
Blir vi starkare av att vara med om saker som hotar att kväva oss? Blir jag starkare om jag gör slut med en jag älskat, om jag slutar vara bästavän med en jag känt i hela mitt liv, om jag blir hjärtekrossad? Kommer jag vara starkare nästa gång, bara för att jag varit med om det en gång innan? Om du klipper i ett papper, blir det mindre och mindre och till slut har du inget papper kvar, om du slår på en kartonglåda går den sönder bit för bit, om du kastar ett glas i golvet spricker det. Så varför skulle vi bli starkare om vi blivit skadade? Varför skulle det inte vara som med en spegel; den går att laga, men sprickorna finns kvar? Det är ju det mest logiska egentligen. Ändå så hör man det lite hela tiden, som Kellys låt ''What doesn't kill you makes you stronger.'' Jag tror att vi kommer bli räddare, men mer självsäkra. Äh fan, jag KLARADE det senaste gången, jag blev lycklig, varför skulle jag inte lyckas igen?
 

Man kan nog inte säga, fortsätt vara stark, utan att förklara sig mer. Det är starkt att gråta tycker jag, jag själv? Nej jag vågar sällan gråta.
 

 
Nu är det dock såhär, jag har ingen svacka. Nu har jag en period där jag verkligen mår brabra:)
 
Iförrgår spelade jag och Nea lite fotboll, igår träffade jag Teo, idag var jag hos Ella och imon ska jag fixa mina rum, städa, pyssla osv, och sen på kvällen ska jag och Wibben träna hade vi tänkt!

Nu ska jag ner och krypa ihop mig bredvid mamma, godnatt readerzzz.
 
Puss
 
 
 

i hope there comes a day when cancer is just history

Hur kunde du ta henne med storm? Hur kunde du bara helt kallhjärtat ta hennes kropp, varenda cell, med storm? Tänkte du inte på konsekvenserna? Jo antagligen, det var ju ditt mål. Att få henne så ur balans att hjärtat slutade slå. Faktiskt, så var ju det meningen. Du ville få oss att hoppas och tro att hon gjort sig av med dig, när du slog till igen. Såklart man inte klarar av andra smällen, när man knappt orkat sig klavra sig upp. Klart man trillar i vattnet när vågen du är oförberedd på kommer. Men hur kunde du? Hur kunde du suga livet ur henne? Var du inte rädd för skuldkänslorna som skulle komma efteråt? Kanske att du skulle tänka; hon var ju så oskyldig.. Eller tänkte du inte så? Borde jag kanske säga tänker? För du gör ju inget annat än att döda och försvaga personer. HUR KAN DU? Hur har du mage? Hur kan du ta flera tiotusens liv utan att röra en min årligen? Tänk bara på mig, ett barnbarn, som för cirkus 7 år sen förlorade sin farmor, jag är fortfarande berörd av vad du gjorde. Jag kan inte släppa det. Ingen kan släppa det du gör. Är det kanske inte dags att lägga av? Att låta oss människor få dö av naturligare orsaker än smärta och medicin? För det du gör är onödigt, mer än onödigt. Du är hemsk. Hemskhemskhemsk.
 
Dra åt helevte med dig, cancer.
 
A sad story..| via Facebook
Fuck Cancer | via Tumblr